enlauras

Är trött på så mycket. Är trött på att klaga. Är trött på att prata om och tänka på mig själv, jämt. Är trött på att oroa mig. Är trött på att gullmarsplans rulltrappor aldrig kan fungera. Hur svårt kan det vara att ringa en reparatör. Eller kan inte nån tönt sluta trycka på STOPP knappen.

Fin låt.

Är trött på att vara tjejen som bloggar, vars blogg folk läser, men aldrig kommenterar. Men eftersom jag fortsätter, så kan det ju inte bara handla om kommentarerna. Jag måste nånstans innerst inne tycka om att blogga.

Är trött på att ursäkta för mig själv. Alltid oroa mig för vad andra tycker. Om mig. Det är liksom nästan jämt spänt i bröstkorgen på mig. Jag vill prata med nån, men när jag gör det mår jag ännu sämre, av att lyssna på mig själv klaga. Oroa.

Det finns stunder när jag är glad, det är stunder då jag inte oroar mig. Då känns det konstigt att jag inte alltid varit glad, och ännu konstigare att jag nånsin skulle sluta vara det.

Kom på, igår eller idag, att jag kan fan inte vara en bra kompis. Hela mitt liv har jag tänkt att det är just det jag är, men igår, eller idag slog det mig. Jag är egocentrisk. Jag är känslig. Vad ger jag till folk? Jag vet inte riktigt.

Ligger på sängen som vanligt. Tycker jag synd om mig själv? Vad menas med det, egentligen? Jag känner att jag inte mår jättebra just nu. Men det känns även som om jag borde göra nåt, vad? Det känns som att det är mitt eget fel. Jag tror jag borde hålla mig själv sysselsatt med roliga saker. Men det går inte att göra roliga saker hela tiden, dessutom tröttnar jag lätt.

Det känns inte som att jag kan nå ut till nån. Liksom, verkligen nå ut. O andra sidan vet jag inte hur möjligt det är ens. Har jag nånsin nått ut till nån? Jag kan inte tänka mig det just nu iaf.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva.