Matimati.
Jag älskar verkligen mat. Så mycket att jag skulle vilja jobba med det. Kock. Som Jamie Oliver. Fast inte i TV.
Förändring.
Alla mina väninnor verkar ha hittat sig en kille.. En man.. Och tjej i vissa fall. Ja, någon slags kärlek till något. Ett intresse. De som inte har gjort det, ska börja studera nu till hösten. Men jag har bestämt mig. Jag ska förändras. Hitta något att göra, försöka mig på en annan livstaktik. Det här verkar ju ganska tydligen inte fungera. Jag ska börja lära mig nya saker, lära mig läsa böcker, bli insatt i saker och ting, vad det nu må bli. Det sociala ska jag inte tänka på för mycket, eller rättare sagt, det ska inte vara min högsta prioritet. Det kommer sen, om det kommer. Annars tror jag att jag kan hitta lyckan någon annanstans.
.
En del av den här livsinspirationen beror på den senaste boken jag nu läser ("Allt" av Martina Lowden). Så brukar det vara med böcker, det har jag läst nånstans.
.
Påminnelse: bli bättre på källhänvisning.
Minteori.
Sex är som en sax som klipper sönder vänskapen och förstör möjligheterna för den att växa. Förutom i väldigt få fall, då den kan berika. Som ett lotteri. Antingen förlorar man eller så vinner man, och chansen till vinst är som vanligt mindre än minimal.
eho
Högklackat. Nej. Jag känner mig som en hora i dem. Tror inte jag ska ha på mig dem. På ett tag.
Hem
Ja förra inlägget var ju ännu mer pinsamt. Nu ska jag äta chips på riktigt.
Nej.
Jag tror jag behöver ha den här som privat, ett tag till. DNDAY får vara som den är. Fail. Tom. Ensam. Precis som jag känner mig just nu. Eller jag känner att allt är hopplöst.
Ibland känns livet verkligen inte ens värt att leva.
Det är en känsla som drar ner mig nu. Vill bara ligga på sängen och blunda. Lyssna på den här melankoliska låten. Vara ensam.
Hur ska jag nånsin kunna få ett jobb, gå dit varje dag och behålla det. Vissa dagar kan jag inte ens gå ut. Jag känner mig som ett litet barn. Skulle bara vilja krama mamma och att hon skulle säga "allt ordnar sig." Men sånt hjälper inte i riktiga livet. Det är som det är, mammor kan inte ändra på det. Vilket jag trodde de kunde när jag var ett barn.
Jag vill ha någon att luta mig mot. Men det skulle bara göra mig svagare.
Museik
Jag har en spotify-lista som jag typ inte kan lyssna på. Det är låtar från tider och människor jag inte har lust att minnas. Det är synd, för det finns jävligt bra låtar där. Jag hoppas verkligen jag nån gång i framtiden kommer kunna lyssna på dem igen. Tills dess finns det andra låtar att uppfinna. Tyvärr är jag inte så bra på det bara. Får snylta på andras last.fm och musikbloggar.
Jävla martyr jag är.
Förra inlägget var pinsamt, även om det inte är många ögon som skådat det. Än. Men det är ju från den där låten.
Är trött på så mycket. Är trött på att klaga. Är trött på att prata om och tänka på mig själv, jämt. Är trött på att oroa mig. Är trött på att gullmarsplans rulltrappor aldrig kan fungera. Hur svårt kan det vara att ringa en reparatör. Eller kan inte nån tönt sluta trycka på STOPP knappen.
Är trött på att vara tjejen som bloggar, vars blogg folk läser, men aldrig kommenterar. Men eftersom jag fortsätter, så kan det ju inte bara handla om kommentarerna. Jag måste nånstans innerst inne tycka om att blogga.
Är trött på att ursäkta för mig själv. Alltid oroa mig för vad andra tycker. Om mig. Det är liksom nästan jämt spänt i bröstkorgen på mig. Jag vill prata med nån, men när jag gör det mår jag ännu sämre, av att lyssna på mig själv klaga. Oroa.
Det finns stunder när jag är glad, det är stunder då jag inte oroar mig. Då känns det konstigt att jag inte alltid varit glad, och ännu konstigare att jag nånsin skulle sluta vara det.
Kom på, igår eller idag, att jag kan fan inte vara en bra kompis. Hela mitt liv har jag tänkt att det är just det jag är, men igår, eller idag slog det mig. Jag är egocentrisk. Jag är känslig. Vad ger jag till folk? Jag vet inte riktigt.
Ligger på sängen som vanligt. Tycker jag synd om mig själv? Vad menas med det, egentligen? Jag känner att jag inte mår jättebra just nu. Men det känns även som om jag borde göra nåt, vad? Det känns som att det är mitt eget fel. Jag tror jag borde hålla mig själv sysselsatt med roliga saker. Men det går inte att göra roliga saker hela tiden, dessutom tröttnar jag lätt.
Det känns inte som att jag kan nå ut till nån. Liksom, verkligen nå ut. O andra sidan vet jag inte hur möjligt det är ens. Har jag nånsin nått ut till nån? Jag kan inte tänka mig det just nu iaf.
Jag vet inte vad mer jag ska skriva.
