enlauras

Är rätt trött på denna familjesituation. Det tröttar ut en. Varför ska jag, den yngsta av alla, behöva vara den känslomässigt mogna och ta tag i allt. Men ingen annan gör ju det. Kanske x ibland, men alla de andra verkar vara helt låsta i sina beteendemönster. x2 har försvunnit helt, vilket jag tar lite som ett svek. F1 är för upptagen med att försöka göra alla nöjda, att ingenting förändras. F2 är ju bara.. Aa. Nä. Hopeless case, så att säga.

Vad jag stör mig på. Är folk som inte kan förstå hur man kan hata någon i sin familj. Bara för att deras största familjeintrig handlat om typ, vårstädning, eller skolval, som M sa igår. Jag tycker inte någon utanför familjen har rätt att döma, hur man känner, eller inte känner för någon i familjen. De vet ju ingenting. Jaja, jag borde väl skita i vad andra, som inte vet någonting, tycker. Men ibland känner man sig så orespekterad och orättvist dömd. Bara för att man inte passar in i någons normaliserade bild av hur man ska vara som familj. Det finns alla slags familjer. Inget är rätt eller fel. Det är som det är, och så är det bara.

Hur som helst. Det har tagit rätt länge för mig att ens vilja erkänna att det finns problem. Det har jag förut skämts över att säga. Men jag har inget att skämmas för, egentligen. Det vet jag nu, för jag har inte gjort nåt fel. Så det så.

Jag märker ändå nu att det känns jobbigt att skriva om. Så jag kanske fortsätter nån annan gång, när jag orkar.

Svart klädsel är bäst. Inte för att det skulle vara typ "sorgens färg" eller nåt, utan för att man slipper tänka på färgkombinationer.

När jag var på biblioteket idag, fanns där en konstutställning. Modern konst-ish. Vita bakgrunder med streck, ifyllningar och osammanhängande texter. Det fick mig att känna mig avslappnad. Det var ingen annan där och kollade på tavlorna. Läste i gästboken. "Hur kan konstföreningen gå med på att ställa ut sån här smörja? Tavlorna 3,4... skulle kunna måla 5st såna på 20 min och sälja för 5kr.. Tavla 2... " Kommer inte ihåg exakt vad det stod, men den som skrivit det hade tydligen blivit stött av utställningen. Till sist stod det BLÄ! med versaler. Hade velat ta bild på det men min mobil kan inte ta bilder längre, synd. Hade velat skriva Jag gillade det iaf. Men hade ingen penna. Tog en av konstnärens visitkort. Kanske mailar människan, säger att jag iaf gillade det, men att jag inte hade någon penna. Eller så gör jag det inte.

Lånade Dostoijevskijs Brott & Straff och En underjordisk dagbok, samt Keseys Gökboet. Filmen gillade jag ju.

Efter det gick jag och mamma till ICA, för att köpa diverse vegetariska varor. Hälsans kök. Smakade på lite ostar. På väg ut därifrån stötte vi på Jurate med familj. Blev gladare av det. Hon sa dock att jag såg trött ut. Efter att hon hade sagt det började jag direkt le och sa "ja men ja, jag ÄR trött.. vad Adell har blivit stor" För det hade hon, även om hon fortfarande satt i barnvagn. 

Nyss kom vi hem, snart ska vi gå på bio och se nån (antagligen) halvbra film, bara för att gå på bio. Tja.

Okej. Eh. Ja, den här bloggen. Hej. Mitt senaste inlägg verkar hatiskt och det låter dramatiskt. Jag måste ha mått ganska dåligt där. Det var ungefär för tre månader sedan. Och det känns som att jag är i en helt annan sits nu. Så mycket som kan förändras under en sån tid. Så mycket.

Idag är det fredag. Har börjat vakna vid nio, i snitt. Det är en oerhört stor förbättring, så det måste jag vara stolt över. Vet inte hur mycket det är av min förtjänst och hur mycket pga ångest/oro. ÅNGESTEN. Tänker mer på själva ordet nu. Hur jobbigt det är att läsa, eller ens tänka. Vilka känslor den framkallar hos mig. Det känns nästan uttjatat, klichée. Som om det inte ens är verkligt. Ångest. Jag känner ångest inför mat, den upplevelsen (att äta) är relaterat med ordet ångest, känslan ångest. Känner mig skyldig varje gång jag stoppar någonting i munnen. Är det sjukligt? Eller är det normalt? I den här kulturen så vet jag inte. Idag har jag ändå ätit. Jordgubbskräm. Fyra bitar bröd, två av dem med ost och gullök. Några glas mjölk. Ett kex med fyllning. Några glas läsk. En kokt hotdog-korv. Ordet korv är så fult. Ville nästan inte skriva det, men jag ska inte börja ljuga här nu också. Jag känner mig mätt. Ska nog koka te, så att jag har någonting att sippra på.

Idag pratade jag med Caroline en stund på msn. Skrev det bara rakt ut, och skämdes direkt efteråt. "Jag känner mig deprimerad." Hur kan man säga såna saker? Jag förstår ju att det är jobbigt att svara på sånt. Men hon hade inte behövt svara ens. Ville bara få det out there. Men hon svarade förstås, hon är ju så omtänksam. Hon frågade saker. Jag svarade. Gillar inte att vara i den sitsen, egentligen, inte när det gäller mina vänner. Vill inte vara den som klagar. Den som inte kan ta hand om sig själv. Den som drar ner på stämningen och livsglädjen. Hon sa att jag nog borde prata med nån. Men det vet jag ju redan. Ändå kan jag inte förmå mig själv till att ringa det där numret, jag är ynklig så. Nu är det helg också så nu kan jag inte ringa. Ska vänta tills på måndag. 
Ursäkter. Hatar dem.
Hatar även feghet.
Falskhet.
Folk som sårat mig. Nej, jag hatar inte dem, egentligen. Jag hatar mig själv, för att ha låtit dem såra mig. För att jag orkat bry mig. Skulle egentligen inte orka bry mig om nåt. Men det måste man ju, om man vill leva.

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva."

Har fått förståelse för vilka mina riktiga vänner är. Riktiga vänner lämnar en inte när man är som svagast. De stannar kvar trots att man är som jag är. När man inte har mkt att ge. Som finns där, trots allt. Som inte ger upp, och har förståelse. Tror på en, trots att man själv inte kan göra det. Jag tackar för allt.

Blir bara äcklad av mig själv. Jag har blivit elak. Jag orkar inte vara snäll. För jag är så avundsjuk på alla. Tror inte att jag känt så här förut. Har inga vänner, känns det som. Kan inte prata med nån. Får bara dåligt samvete, vill inte störa nån. Vem fan vill lyssna på mig klaga. Vem fan bryr sig. Jag vill ingenting. Jag hatar alla. Men jag vill ha någon att prata med. Jag vill gilla folk. Jag vill ha vänner.

herregud sluta tänka.

Idag provade jag lite med mer ögonsmink. Nej. Nej nej nej. Kändes kladdigt och äckligt och trashigt.

Jag älskar verkligen mat. Så mycket att jag skulle vilja jobba med det. Kock. Som Jamie Oliver. Fast inte i TV.

Alla mina väninnor verkar ha hittat sig en kille.. En man.. Och tjej i vissa fall. Ja, någon slags kärlek till något. Ett intresse. De som inte har gjort det, ska börja studera nu till hösten. Men jag har bestämt mig. Jag ska förändras. Hitta något att göra, försöka mig på en annan livstaktik. Det här verkar ju ganska tydligen inte fungera. Jag ska börja lära mig nya saker, lära mig läsa böcker, bli insatt i saker och ting, vad det nu må bli. Det sociala ska jag inte tänka på för mycket, eller rättare sagt, det ska inte vara min högsta prioritet. Det kommer sen, om det kommer. Annars tror jag att jag kan hitta lyckan någon annanstans.

Sex är som en sax som klipper sönder vänskapen och förstör möjligheterna för den att växa. Förutom i väldigt få fall, då den kan berika. Som ett lotteri. Antingen förlorar man eller så vinner man, och chansen till vinst är som vanligt mindre än minimal.

Högklackat. Nej. Jag känner mig som en hora i dem. Tror inte jag ska ha på mig dem. På ett tag.

Ja förra inlägget var ju ännu mer pinsamt. Nu ska jag äta chips på riktigt.

Jag tror jag behöver ha den här som privat, ett tag till. DNDAY får vara som den är. Fail. Tom. Ensam. Precis som jag känner mig just nu. Eller jag känner att allt är hopplöst.

Jag har en spotify-lista som jag typ inte kan lyssna på. Det är låtar från tider och människor jag inte har lust att minnas. Det är synd, för det finns jävligt bra låtar där. Jag hoppas verkligen jag nån gång i framtiden kommer kunna lyssna på dem igen. Tills dess finns det andra låtar att uppfinna. Tyvärr är jag inte så bra på det bara. Får snylta på andras last.fm och musikbloggar.

Förra inlägget var pinsamt, även om det inte är många ögon som skådat det. Än. Men det är ju från den där låten.

Vad är det som har hänt och när. Kan inte umgås längre. Känner mig bara fel på fikor och fester, även på bio. Hör inte av mig till folk för att jag inte vet vad jag skulle säga. När jag pratar med någon låter allt jag säger ughjgr, vilket inte är alls vad jag tänker på. Eller är det? Jag vet inte ens. Om jag bara skulle säga vad jag tänkte alltid skulle jag vara tyst hälften av tiden och deppa ner eller uttråka folk med andra hälften, ingen skulle orka umgås med en sån. För att vara till någon slags sällskap, skämtar jag (torrt), informerar om vilka glassorter jag tycker bäst om och frågar ut folk om deras liv. Stör mig på det, väldigt mycket. Har beslutat mig för att sluta prata, leva i prat-celibat, tills jag har nåt bra att säga igen. Vet inte om jag någonsin kunnat säga nåt bra, egentligen, men förut kunde jag i alla fall låtsas.

Man behöver inte vara Sigmund Freud för att förstå att jag har dåligt självförtroende. Men om man nu är Sigmund Freud trots allt, frågar man “varför är det så?”. Vilket är en fråga jag inte har svaret på. Jag vet inte heller vad jag ska göra för att förbättra det. Det gör min tillvaro väldigt miserabel ibland.

Jag skriver inte det här för att få folk tycka synd om mig, nej, det gör jag så bra själv. Tro mig, har dessutom lärt mig för länge sen att det bara förvärrar känslan. Jag skriver det här för att det är vad jag tänker på, och det är vad bloggen är till för. Och för att det är svårt att uttrycka sånt i “verkliga livet”. I verkliga livet kan jag inte ens prata ordentligt.

Att lägga till med mitt dåliga självförtroende är rädslan för att missuppfattas.

Och ångesten.

Skulle kunna göra en lista på mina dåliga egenskaper, men det skulle vara allt för tråkigt. Vi slutar med nåt positivt istället. Min katt är tyst och sover för en gångs skull.

Se på strukturen, det här inlägget faller isär.

I övermorgon flyger jag bort till Finland. Nu lyssnar jag på The Radio Dept. Perfekt dag för sånt. Imorgon fyller jag nitton år. Det är sjukt. Jag känner mig inte ledsen. Allt känns bara meningslöst. Det känns ännu meningslösare att berätta om hur jag känner, till privata personer, därför skriver jag bara här.

Jag mår illa. Jag är trött. Det här är ingen bakiskänsla. Det här är bara jag. Jag lovade E att jag skulle ut med henne ikväll, men har verkligen ingen lust, är så opepp man kan vara. Vill inte dricka mer. Vill bara sova bort. Jag orkar inte vara så här. Varje gång det går neråt, tvingar jag humöret uppåt, tvingar jag mig själv till att tänka positivt. Det är bara kvällar som denna, då jag märker hur hårt det faktiskt tär på en. Känner mig ful och äcklig och fet och dum och elak. Tråkig till och med. Men det var ingen nyhet. Jag vill inte mobba mig själv så här, jag vet att jag är bra, nånstans innerst inne, men det känns bara verkligen inte som det. Vill bara låsa in mig själv i rummet, jag förtjänar inte vara ute bland folk. Fast jag vet att jag gör det egentligen. Dö. Idag är väl bara en av såna där dagar.

Jag vet inte hur ofta jag tänker "Jag hatar mitt liv". Sen funderar jag ofta på hur många andra som också känner så. Sen tänker jag på att allt inte alltid handlar om mig, hur liten del av världen jag är och hur lite det egentligen spelar roll vad för misstag jag gör. Det är ingen stor sak. Jag är bara trött just nu. Både psykiskt och fysiskt. Dessutom även bakis. Här är bakiskurvan.