Lite mening.
Vad är det som har hänt och när. Kan inte umgås längre. Känner mig bara fel på fikor och fester, även på bio. Hör inte av mig till folk för att jag inte vet vad jag skulle säga. När jag pratar med någon låter allt jag säger ughjgr, vilket inte är alls vad jag tänker på. Eller är det? Jag vet inte ens. Om jag bara skulle säga vad jag tänkte alltid skulle jag vara tyst hälften av tiden och deppa ner eller uttråka folk med andra hälften, ingen skulle orka umgås med en sån. För att vara till någon slags sällskap, skämtar jag (torrt), informerar om vilka glassorter jag tycker bäst om och frågar ut folk om deras liv. Stör mig på det, väldigt mycket. Har beslutat mig för att sluta prata, leva i prat-celibat, tills jag har nåt bra att säga igen. Vet inte om jag någonsin kunnat säga nåt bra, egentligen, men förut kunde jag i alla fall låtsas.
Man behöver inte vara Sigmund Freud för att förstå att jag har dåligt självförtroende. Men om man nu är Sigmund Freud trots allt, frågar man “varför är det så?”. Vilket är en fråga jag inte har svaret på. Jag vet inte heller vad jag ska göra för att förbättra det. Det gör min tillvaro väldigt miserabel ibland.
Jag skriver inte det här för att få folk tycka synd om mig, nej, det gör jag så bra själv. Tro mig, har dessutom lärt mig för länge sen att det bara förvärrar känslan. Jag skriver det här för att det är vad jag tänker på, och det är vad bloggen är till för. Och för att det är svårt att uttrycka sånt i “verkliga livet”. I verkliga livet kan jag inte ens prata ordentligt.
Att lägga till med mitt dåliga självförtroende är rädslan för att missuppfattas.
Och ångesten.
Skulle kunna göra en lista på mina dåliga egenskaper, men det skulle vara allt för tråkigt. Vi slutar med nåt positivt istället. Min katt är tyst och sover för en gångs skull.
Se på strukturen, det här inlägget faller isär.
