Jag kan inte skilja på
om jag vill vinna dig,
och jag kan inte skilja på
om jag vill vara med dig,
och jag kan inte skilja på
om jag vill bli av med dig,
och jag kan inte skilja på
om jag vill skada dig.
Vad är det som har hänt och när. Kan inte umgås längre. Känner mig bara fel på fikor och fester, även på bio. Hör inte av mig till folk för att jag inte vet vad jag skulle säga. När jag pratar med någon låter allt jag säger ughjgr, vilket inte är alls vad jag tänker på. Eller är det? Jag vet inte ens. Om jag bara skulle säga vad jag tänkte alltid skulle jag vara tyst hälften av tiden och deppa ner eller uttråka folk med andra hälften, ingen skulle orka umgås med en sån. För att vara till någon slags sällskap, skämtar jag (torrt), informerar om vilka glassorter jag tycker bäst om och frågar ut folk om deras liv. Stör mig på det, väldigt mycket. Har beslutat mig för att sluta prata, leva i prat-celibat, tills jag har nåt bra att säga igen. Vet inte om jag någonsin kunnat säga nåt bra, egentligen, men förut kunde jag i alla fall låtsas.
Man behöver inte vara Sigmund Freud för att förstå att jag har dåligt självförtroende. Men om man nu är Sigmund Freud trots allt, frågar man “varför är det så?”. Vilket är en fråga jag inte har svaret på. Jag vet inte heller vad jag ska göra för att förbättra det. Det gör min tillvaro väldigt miserabel ibland.
Jag skriver inte det här för att få folk tycka synd om mig, nej, det gör jag så bra själv. Tro mig, har dessutom lärt mig för länge sen att det bara förvärrar känslan. Jag skriver det här för att det är vad jag tänker på, och det är vad bloggen är till för. Och för att det är svårt att uttrycka sånt i “verkliga livet”. I verkliga livet kan jag inte ens prata ordentligt.
Att lägga till med mitt dåliga självförtroende är rädslan för att missuppfattas.
Och ångesten.
Skulle kunna göra en lista på mina dåliga egenskaper, men det skulle vara allt för tråkigt. Vi slutar med nåt positivt istället. Min katt är tyst och sover för en gångs skull.
Se på strukturen, det här inlägget faller isär.
I övermorgon flyger jag bort till Finland. Nu lyssnar jag på The Radio Dept. Perfekt dag för sånt. Imorgon fyller jag nitton år. Det är sjukt. Jag känner mig inte ledsen. Allt känns bara meningslöst. Det känns ännu meningslösare att berätta om hur jag känner, till privata personer, därför skriver jag bara här.
Mitt självförtroende har sjunkit. Till en väldigt låg nivå. Som basically betyder att jag tycker att jag är ful, förstår inte heller hur någon skulle kunna tycka det motsatta. Vad som kommer till min personlighet är bara. Jag har ingen. Jag är osäker på mig själv. Kan inte dra skämt. Kan bara skriva allvarliga texter på min allvarliga blogg. Jag kan skratta när jag är med mina vänner. Men jag vet inte om det är äkta eller om jag bara vill fly verkligheten. Det känns inte så verkligt när jag tänker tillbaka på det, men inget bra gör väl det, eller? Det gör ju ingen skillnad nu. Jag är trött. Så jävla trött att jag bara legat i sängen nästan hela dagen. Jag längtar tills jag kommer hem från finland och bara kan ligga i sängen, ensam i lägenheten och vila i frid. Vila i frid, inte dö. Nej, så meningslöst är inte livet, än iaf. Kanske blir allt bättre om jag skaffar ett jobb och bara koncentrerar mig på det. Inga tankar, inga känslor bara produktivitet, och sedan sova.
Jag tror inte jag passar in på fester, beror ju självklart på vad för slags fest det är, men vanliga fullisfester passar jag inte in i, orkar inte dricka för att kunna ha kul. Igår på festen fanns det en kille som varken drack eller rökte. Jag skämdes så mycket när jag reflekterade över mig själv, skulle vilja vara mer som han, men jag vågar inte. Vågade inte iaf. Kanske vågar jag nästa gång. Men tror jag kommer ha tråkigt då, och vad är poängen. Kan inte skada att prova, kanske. Det var en annan kille som puttade den alkoholfria killen på mig, när jag dansade. De kanske tyckte att jag var ful och konstig. En gång la nån på nån lonely island låt på youtube, och jag satt på soffan med sussu och rosa och typ diggade till med huvudet i takt med musiken, nån måste ha sett det och tänkt, jävla tönt. Jag kom på det och slutade. Jag ville bara åka hem, jag bidrog med bara negativ energi i slutändan. Drack tusen koppar vatten för att nyktra till och alla andra bara "kom igen! bli lite mer party". Orkade inte. Ville bara hem. Och jag åkte hem också.
Så jävla onödigt inlägg men vem bryr sig. Kanske skriver mer snart.
