enlauras

Är rätt trött på denna familjesituation. Det tröttar ut en. Varför ska jag, den yngsta av alla, behöva vara den känslomässigt mogna och ta tag i allt. Men ingen annan gör ju det. Kanske x ibland, men alla de andra verkar vara helt låsta i sina beteendemönster. x2 har försvunnit helt, vilket jag tar lite som ett svek. F1 är för upptagen med att försöka göra alla nöjda, att ingenting förändras. F2 är ju bara.. Aa. Nä. Hopeless case, så att säga.

Vad jag stör mig på. Är folk som inte kan förstå hur man kan hata någon i sin familj. Bara för att deras största familjeintrig handlat om typ, vårstädning, eller skolval, som M sa igår. Jag tycker inte någon utanför familjen har rätt att döma, hur man känner, eller inte känner för någon i familjen. De vet ju ingenting. Jaja, jag borde väl skita i vad andra, som inte vet någonting, tycker. Men ibland känner man sig så orespekterad och orättvist dömd. Bara för att man inte passar in i någons normaliserade bild av hur man ska vara som familj. Det finns alla slags familjer. Inget är rätt eller fel. Det är som det är, och så är det bara.

Hur som helst. Det har tagit rätt länge för mig att ens vilja erkänna att det finns problem. Det har jag förut skämts över att säga. Men jag har inget att skämmas för, egentligen. Det vet jag nu, för jag har inte gjort nåt fel. Så det så.

Jag märker ändå nu att det känns jobbigt att skriva om. Så jag kanske fortsätter nån annan gång, när jag orkar.