Jag vill inte
Okej. Eh. Ja, den här bloggen. Hej. Mitt senaste inlägg verkar hatiskt och det låter dramatiskt. Jag måste ha mått ganska dåligt där. Det var ungefär för tre månader sedan. Och det känns som att jag är i en helt annan sits nu. Så mycket som kan förändras under en sån tid. Så mycket.
Idag är det fredag. Har börjat vakna vid nio, i snitt. Det är en oerhört stor förbättring, så det måste jag vara stolt över. Vet inte hur mycket det är av min förtjänst och hur mycket pga ångest/oro. ÅNGESTEN. Tänker mer på själva ordet nu. Hur jobbigt det är att läsa, eller ens tänka. Vilka känslor den framkallar hos mig. Det känns nästan uttjatat, klichée. Som om det inte ens är verkligt. Ångest. Jag känner ångest inför mat, den upplevelsen (att äta) är relaterat med ordet ångest, känslan ångest. Känner mig skyldig varje gång jag stoppar någonting i munnen. Är det sjukligt? Eller är det normalt? I den här kulturen så vet jag inte. Idag har jag ändå ätit. Jordgubbskräm. Fyra bitar bröd, två av dem med ost och gullök. Några glas mjölk. Ett kex med fyllning. Några glas läsk. En kokt hotdog-korv. Ordet korv är så fult. Ville nästan inte skriva det, men jag ska inte börja ljuga här nu också. Jag känner mig mätt. Ska nog koka te, så att jag har någonting att sippra på.
Idag pratade jag med Caroline en stund på msn. Skrev det bara rakt ut, och skämdes direkt efteråt. "Jag känner mig deprimerad." Hur kan man säga såna saker? Jag förstår ju att det är jobbigt att svara på sånt. Men hon hade inte behövt svara ens. Ville bara få det out there. Men hon svarade förstås, hon är ju så omtänksam. Hon frågade saker. Jag svarade. Gillar inte att vara i den sitsen, egentligen, inte när det gäller mina vänner. Vill inte vara den som klagar. Den som inte kan ta hand om sig själv. Den som drar ner på stämningen och livsglädjen. Hon sa att jag nog borde prata med nån. Men det vet jag ju redan. Ändå kan jag inte förmå mig själv till att ringa det där numret, jag är ynklig så. Nu är det helg också så nu kan jag inte ringa. Ska vänta tills på måndag.
Ursäkter. Hatar dem.
Hatar även feghet.
Falskhet.
Folk som sårat mig. Nej, jag hatar inte dem, egentligen. Jag hatar mig själv, för att ha låtit dem såra mig. För att jag orkat bry mig. Skulle egentligen inte orka bry mig om nåt. Men det måste man ju, om man vill leva.
"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva."
Idag är det fredag. Har börjat vakna vid nio, i snitt. Det är en oerhört stor förbättring, så det måste jag vara stolt över. Vet inte hur mycket det är av min förtjänst och hur mycket pga ångest/oro. ÅNGESTEN. Tänker mer på själva ordet nu. Hur jobbigt det är att läsa, eller ens tänka. Vilka känslor den framkallar hos mig. Det känns nästan uttjatat, klichée. Som om det inte ens är verkligt. Ångest. Jag känner ångest inför mat, den upplevelsen (att äta) är relaterat med ordet ångest, känslan ångest. Känner mig skyldig varje gång jag stoppar någonting i munnen. Är det sjukligt? Eller är det normalt? I den här kulturen så vet jag inte. Idag har jag ändå ätit. Jordgubbskräm. Fyra bitar bröd, två av dem med ost och gullök. Några glas mjölk. Ett kex med fyllning. Några glas läsk. En kokt hotdog-korv. Ordet korv är så fult. Ville nästan inte skriva det, men jag ska inte börja ljuga här nu också. Jag känner mig mätt. Ska nog koka te, så att jag har någonting att sippra på.
Idag pratade jag med Caroline en stund på msn. Skrev det bara rakt ut, och skämdes direkt efteråt. "Jag känner mig deprimerad." Hur kan man säga såna saker? Jag förstår ju att det är jobbigt att svara på sånt. Men hon hade inte behövt svara ens. Ville bara få det out there. Men hon svarade förstås, hon är ju så omtänksam. Hon frågade saker. Jag svarade. Gillar inte att vara i den sitsen, egentligen, inte när det gäller mina vänner. Vill inte vara den som klagar. Den som inte kan ta hand om sig själv. Den som drar ner på stämningen och livsglädjen. Hon sa att jag nog borde prata med nån. Men det vet jag ju redan. Ändå kan jag inte förmå mig själv till att ringa det där numret, jag är ynklig så. Nu är det helg också så nu kan jag inte ringa. Ska vänta tills på måndag.
Ursäkter. Hatar dem.
Hatar även feghet.
Falskhet.
Folk som sårat mig. Nej, jag hatar inte dem, egentligen. Jag hatar mig själv, för att ha låtit dem såra mig. För att jag orkat bry mig. Skulle egentligen inte orka bry mig om nåt. Men det måste man ju, om man vill leva.
"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva."
Kommentarer
Trackback
